Bildworkshop

Idag startade vi dagen i Ateljén, Campus bästa lokal enligt mig. Dagens uppgift var att utforska olika material, nya som gamla, för att upptäcka nya egenskaper genom kombinationer. Genom att placera en tittruta på en större konkret bild skapade vi små abstrakta bilder som vi jobbade med på olika sätt under dagen.

Jag började med att förstora tittrutans yta till 15x15 cm och rev sedan olika typer av papper för att sedan klistra dessa på ytan och på så vis skapa en ungefärlig kopia av tittrutans yta. Jag använde mig bland annat av silkespapper. Min erfarenhet säger att silkespapper är ett mycket vanligt förekommande material i förskoleverksamheters "målarrum". Idag upptäckte jag hur otroligt svårt det är att klistra silkespapprets tunna yta slätt på ett papper. Det fungerade varken med limstift eller med trälim. Jag har iakttagit hur många barn löser problematiken genom att knyckla ihop silkespappret till en boll och sedan klistra fast det. Jag ifrågasätter dock varför just silkespapper är ett så vanligt förekommande material i förskolan. Kanske är det ett sånt material som alltid har funnits och just därför ska det också alltid finnas? Eller är silkespapper någonting som barnen faktiskt tycker om att arbeta kreativt med? Det är upp till mig att forska vidare i under min VFU (verksamhets förlagd utbildning) senare i höst.

Efter att jag gjort en kopia av tittrutans yta av rivet papper i färg, översatte jag denna till svart-vit-gråskala. Jag använde mig av olika styrkor av blyertspennor för att försöka nå de olika nyanserna.

 

Efter att ha illustrerat tittrutans yta i svart-vit-gråskala började jag få en känsla av besvikelse över att bilderna inte blev "fina". Mina illustrationer föreställde ingenting och liknade definitivt inte originaldelen. Jag reflekterade över detta med en studiekamrat och vi ifrågasatte varför det alltid måste bli "fint" eller "likt" för att man ska tycka att det är kul att skapa. Det vi ägnade oss åt var ju faktiskt att prova olika material. Jag tror att vi pedagoger måste ändra inställning till att någonting man skapar måste vara "fint". Jag tror att om vi själva börjar tänka processinriktat och tillägnar oss ett skapande arbetssätt utan krav på annat än skaparglädje och lärlust kommer det smitta av sig på verksamhetens barn.

Ett dilemma som jag har stött på under mina tidigare VFU-perioder är när barnen frågar om man som pedagog kan hjälpa dem att rita någonting som de sedan kan fylla i med färg själva. Jag vill naturligtvis att barnen själva ska skapa sin teckning efter den bild de har i sitt huvud, och svarar ofta: "Försök själv". Responsen jag får på detta är en djup suck, ett dussin kommentarer där de nedvärderar sin egen förmåga och ett flygande pappersark i ansiktet när de springer iväg för att leka någonting annat. Jag vet inte hur jag i denna situation ska kunna ge barnet den nypa självförtroende och inspiration som det behöver för att våga testa utan att känna att det måste bli "fint". Som pedagog vill jag visa hur spännande det kan vara att skapa för skapandets skull. Genom att börja i rätt ände, att förändra mina egna tankegångar om skapande, vill jag tillämpa ett arbetssätt som ger barnen lust att upptäcka nya material utan att det måste bli "fint".

 

Här har jag använt mig av tygbitar för att illustrera tittrutans yta. 

 

Något nytt som jag upptäckte under dagen var hur akvarellfärg och ett pastellma-ark reagerade tillsammans. Färgen spred sig vackert över arket och gav en härlig effekt.  

 

Genom att sätta ihop tolv kopior av den första illustrationen (den av rivet papper) skapas en rad olika, upprepade mönster.  Helheten blev abstrakt och de röda mönstret i denna bild kan uppfattas som dynamiskt.

 

Här är en annan version av de tolv bilderna i en helhet. 

Under dagen har jag förstått att den tillgång till material som vi ger barnen kan bidra till inspiration och nytänkande. Genom att inte bara tillgängliggöra klassiskt material, utan även plocka fram exempelvis olja, kaffe, salt och bikarbonat, ges barnen nya möjligheter att upptäcka och testa med alla sina sinnen.

     Efter dagens workshop tar jag också med mig att det kan vara en fördel att som pedagog inte känna till alla material, utan att försöka upptäcka tillsammans med barnen. På det viset tror jag att vi ger barnen mer möjligheter och mindre begränsningar i sitt skapande.

Genom att delta i denna workshop inser jag i mina reflektioner över dagen att jag berört många ämnesområden med skapande som grund. Jag har använt mig av geometriska och andra matematiska begrepp för att återskapa min tittruta i olika skeden. Jag har också försökt anpassa avstånden mellan alla små delar i min ruta i processen att återskapa denna i en ny form. Jag har under dagen pratat om färger tillsammans med mina klasskamrater, men vi har också pratat om mycket annat eftersom den miljö skapande i grupp sker i utstrålar samspel och social interaktion. Om vi varit yngre hade vi kanske i detta sammanhang därför kunnat bygga upp vårt ordförråd, eftersom situationen i min mening är språkstimulerande. Även Björklund (2011, s.26) beskriver att lärande kan ingå i de flesta situationer och aktiviteter. I sociala situationer där samspel med andra är centralt sker generellt och kulturellt lärande som i sin tur kan omvandlas till individuellt lärande. I detta lärande har omgivningen en stor betydelse för det sociala samspel som sker.
      Riddersporre & Persson (2010, s.192) menar att estetik också är en form av kunskap som bidrar till kommunikation och därmed social interaktion genom sitt uttryck. Genom estetiska lärprocesser sker uttryck av våra upplevelser genom estetisken som ett medie och därför öppnas broar för kommunikation och samspel.
    I min mening är en skapandesituation med en inspirerande miljö en bra förutsättning för det sociala samspelet. Deltagarna har någonting att prata om, nämligen omgivningen, material och skapandet, och behöver därför inte nödvändigtvist ha något gemensamt. Den gemensamma nämnaren i detta fallet är den omringande miljön och det skapande som sker.

I Läroplanen för förskolan (Lpfö98 rev 2010, s.10) står det att:

"Förskolan ska sträva efter att varje barn:

...utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra,

...utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar

och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik,

dans och drama"

I min yrkesroll vill jag skapa en inspirerande miljö som inbjuder till skapande och kommunikation. Enligt mig kan en sådan miljö skapas genom en verksamhet som utgår ifrån barnen genom att exempelvis göra mycket material tillgängligt för barnen. Av mig som pedagog ligger istället utmaningen i att inspirera barnen till skapande och inta ett processinriktat förhållningssätt som inte skapar prestationsångest över skapandet. Riddersporre & Persson (2010, s.203) menar att den pedagogiska utmaningen också innebär att genom kommunikation och dialog stimulera barns tankar och teorier. För mig innebär det att i mötet med barn visa nyfikenhet och intresse för varje barns tankevärld och funderingar.

Kursmål:

Med stöd av kurslitteratur och relevant forskning problematisera, reflektera och

analysera minst två av kursens ämnen i förhållande till läroplan (Lpfö98 (rev.2010) och/eller Lgr11) samt pedagogisk verksamhet i förskola/förskoleklass

Problematisera och redogör för hur du utifrån kursens innehåll kan använda

teorier om estetiska lärprocesser som stöd i ditt yrkesutövande

Referens

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442

Björklund, Camilla (2011). En, två, många om barns tidiga matematiska tänkande. Johanneshov: TPB

Riddersporre, Bim & Persson, Sven (red.) (2010). Utbildningsvetenskap för förskolan. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur